Marianne Wendel i Indien: Shaktitempel på väg till Tiru

Så har jag då rest ner till Tiruvannamalai igen. Jag tog flyget Chennai, beställde en pickup taxi i morse när jag satt på Delhis flygplats och var glad att jag fick tag på Samy på internetcaféet som brukar hjälpa mig med detta. Dock fick jag stå och vänta i en timme innan den kom, men eftersom jag var sent ute med min beställning tyckte jag att jag fick skylla mig själv, men det visade sig att Samy tagit fel på tiden och sagt åt chauffören att han skulle komma den tiden som han kom. Han var i alla fall trevlig även om vi inte pratade alltför mycket.
När vi passerade templet i Melmaruvathur berättade han att det var ett av inte allför många Shaktitempel i Indien. Det här är alltså ett tempel framför allt för kvinnor, de sägs få kraft när de kommer hit. Men först måste de vara rena. Sätta på sig ett speciellt rött mala (halsband med 109 pärlor). Sedan göra en Pooja, en religiös offerritual. Därefter inte komma i närheten av sin man i 48 dagar och då göra en ny Pooja, sätta på sig bästa röda Saarin och åka till templet och få ny stark kraft därifrån.

Detta är orsaken till att jag alltid träffar en massa rödklädda kvinnor på rastplatsen när vi har chaipaus på väg till Thiruvannamalai.
Här stod det nu massor, massor med bussar. Kvinnor åker långväga ifrån för att få komma hit och få sin välsignelse. Chauffören frågade om jag ville se templet och först sa jag nej, men sedan tänkte jag varför inte. Nu hade jag ju en chans att få se vart alla dessa rödklädda kvinnor jag sett så många gånger varit på väg.
Sagt och gjort, jag sa att jag ville se det och chauffören gjorde en u-sväng och åkte en bit tillbaka och när jag precis klivit ur bilen ropade chauffören efter ett par kvinnor som visade mig till rätta. Var jag skulle ställa mina skor och var jag skulle gå in. Det visade sig att en "sån" som jag inte fick gå runt i själva templet.....jag hade ju ingen röd mala, som visade att jag gjort alla ritualer..... utan jag fick gå i en bana i utkanten av templet och bara titta in på alla människor i det stora templet.
Precis utanför templet var det som en stor och jag menar stor hangar med tak, där människor kunde sitta och vänta och äta och ta det lugnt. Chauffören trodde att det kanske kom ca 50 000 människor per dag, fast han visste nog inte.
I Thiruvannamalai, fick jag rum i det huset där jag brukar bo för det mesta. När jag kom fanns det ingen el på rummet och då var det ändå ingen powercut. Men efter någon timme blev det fixat som tur var. Så nu har jag faktiskt det rum jag hade här första gången jag kom hit för några år sedan, det känns nästan lite nostalgiskt.